lyckligflicka

nu har det gått tre år.. tre år sedan någon tog ifrån mig hela mitt liv, hela mitt vardag och jag gav upp allt. det var nog den tuffaste upplevelsen i mitt liv. många vet vad som hände och vet hur jag mådde, alldeles för många blev drabbade och var tvugna att se hur jag mådde . men mest fick backman se och det ångrar jag, varför är man så svag att man visar hur dåligt man mår?

i alla fall, har det varit tre väldigt tunga år, med både bra och dåliga saker.. såklart ! men jag kommer aldrig att glömma det som hände, jag kommer aldrig att glömma vad som sas den där sista dagen när allt krasade. jag kommer aldrig att glömma vilka som var mina riktiga vänner och stöttade mig och vilka som aldrig kommer att vli tillräckligt äkta. det finns så mycket från den där veckan som sitter som klistrat i bakhuvudet, som om allt hände igår. men det gjorde det såklart inte .. det var för över tre år sedan och jag har träffat en av dom efter det.

för er som inte vet vad det handlar om handlar det om fyra väldigt speciella ponnier som jag tog hand om. det var den perioden i livet som mitt liv enbart bestod utav att spendera en massa tid i stallet, både tyresta och skutan. jag saknar den tiden och vet att jag aldrig komemr att få uppleva den igen. att jag aldrig kommer att få pussa på mina älsklingar igen, kommer nog aldrig mer att få se dom. två av dom är nog redan avlivade nu, dom var gamla och om dom fortfarande lever skulle dom bli 21 i år, den 23 juni och den åttonde juli. det var två riktigt knäppa ponnisar som jag älskade och andra kunde bli helt galna på. vi passade, var lika envisa. sen hade vi dom två ponnierna som stod på skutan, den ena, coctail red jag för att hon skulle bli glad igen, bara hon och jag och en massa mysiga stunder i skogen. och glad blev hon och jag oxå. och tillsist viktor. hästen som hela tiden lyckades kasta av mig och jag bara satt upp igen, han som lärde mig att sitta kvar när han bockade och som jag tyckkte så himla mycket om..

dom här hästarna betydde något extra för mig, och det går inte EN enda dag utan att jag tänker på dom. det finns alltid något, det var bara dom här hästarna jag hade ramlat av. fyra av dom fem jag älskade allra mest har jag ramlat av och inte förens i år ramlade jag av igen. det tog fyra år innan jag rasade av igen, och jag har suttit på riktigt galna hästar. för jag är inte rädd, har inte varit det sen jag råkade älska dom fyra knasigaste och sötaste hästarna jag hittade. jag litade på dom även om jag flög av, vad som en hände älskade jag dom och kommer alltid att göra det..

när dom försvann var jag påväg att lägga av med hästarna jag red ju dom minst fem dagar i veckan red jag, oftast var det sex eller sju. efter det blev det, kanske en i veckan. bara mina lektioner. sen sattes jag upp på chamir en massa och jag fastnade ännu mer för honom, och han och jag hittade verkligen något. vi hade åva, det var så sjukt kul :) sen så kunde jag gå till hagen och vissla och han kom, varje gång.. vissa gånger väldigt fort och vissa kom han i sin egen takt. men det värmde lika mycket varje gång. min miren, men nu är även han borta och jag har inte ridit på över en och en halv månad och det börjar kännas. vissa dagar skulle jag verkligen tänka mig att lägga av med det, medan andra saknar jag det så det känns i hela kroppen.. jag blir galen.. innan jag red sist red jag brisk som kastade av mig och det var två gånger alltså i år, och innan det var den en månad innan som jag red oboy på tyresö, och innan det var det en månad sen ajg red ordentligt så om ajg tänker efter så red jag först disa ett halvår, minst en dag i veckan, oftast två. och efter det har jag ridit fyra gånger på mer än tre månader.

det är helt sjukt, jag har liksom slutat att sakna det. förutom när jag väl rider, då lyser jag som aldrig förr, de tgör mig så himla lycklig. även om det inte går så jävla bra så mår jag som bäst och är verkligen lyckligast när jag har fått rida och busa av mig lite. det är få som vet hur jag är när jag är sjukt lycklig men dom som har sett det, vet att jag är en hel annan person det är som att jag går på en drog .. en härlig jävla drog som gör att alla bekymmer försvinner .. önskar att jag kan få känna den känslan snart igen, innan jag glömmer helt hur det känns när en ridning går sjukt bra och hur det känns att rida över huvud taget. :/

massa tankar i en salig röra, ja jag vet..

hur lyckas jag alltid hamna i såna här situationer, ? jag vill bara att allt ska ordna sig, vill bara att leendet ska vara äkta att jag ska få vara med den jag tycker om. istället gör allt ont tån, foten, knäna, handlederna, ryggen, axlarna, hjärtat, huvudet.. allt det vanliga med andra ord, inte skönt.

jag blir så ledsen, eller så jävla besviken påmig själv som sätter mig i såna här situationer. vill bara att allt ska ordna sig, gå ut och lägga mig i snön känna hur kroppen domnar bort, hur allt blir lättare när kropssdelarna försvinner och sen tillslut så är allt klart. varför i hela friden kunde inte allt vara enkelt? vad har jag gjort för att förtjäna att må så här, jag kan inte ens gråta, fast att jag skulle behöva få ut lite tankar. hålelr så mycket skit inom mig, men men .. jag klarar mig men gud vad det lockar att gå ut och lägga mig i snön, det är ju bara att skylla på att jag ramlat och inte kommer upp. Det vore typiskt cassi, en riktig klant !

Måste verkligen rensa huvudet lite, hur gör jag när jag inte kan gå ut och springa ? jag vill bara springa tills halsen gör ont, tills lungorna slutar att sammarbeta och benen viker sig. vill springa bort fån alla bekymmer och sen somna gott, att istället sätta sig och plugga när alla tankar kommer ikapp en och alla känslor oxå för den delen, och så ser man på tv eller lyssnar på musik och så kommer tårarna, jag är så van vid det. dom kommer nu oxå, jag kan bara sucka åt mig själv men jag kommer inte få det jag vill ha. Jag har fått det en gång, men nu har jag förlorat det igen. Man säger att kräleken gör en lycklig men olycklig kärlek är den som jag oftast får uppleva och den får mig att nå sämre än nånsin. Det är allt på en gång, rester, foten, hunden, ponnyn, ridningen, disa, mormor, familjen, kusinen, vännen, kroppen. varför allt nu ?

Klart det finns ljusa stunder i min vardag oxå min hund gör mig glad, men nu får ajg inte ens våra promenader längre.. Att träffa farfar i söndags gjorde mig riktigt glad, att min pappa gör allt för att hämta mig från skolan. Min bästevän gör så gott hon kan, det är inte lätt jag vet sötnos. Kimmo, dennis, frida och nicole fick mig glad igår, idag oxå förresten.

När man var liten var det så himla enkelt, vill bara vara liten igen :( kan man inte hoppa bak typ tretton år .. !