skit
inte alls lyckligflicka.
idag försvann hoppet helt, jag ger upp nu. det finns inget som kan få mig att le ordentligt längre. Hur svårt ska det vara att le lite kan man tycka, klart jag kan le. jag ler en hel del i min vardag. Inte många som märker skillnaden på de äkta leedena och dom oäkta. Jag tror att det var några veckor sedan jag mådde riktigt jävla bra, eller jag vet att det var det.
Men ingen märkte skillnaden i början. men nu orkar jag inte dölja det längre, jag orkar inte gå runt och låtsas vara glad längre. Varför ska jag behöva låtsas när alla andra är så glada? Jag kan lika gärna bara bli tyst, ingen skulle märka det. Många skulle nog bli glada av att slippa allt mitt babbel.
Jag vet vad det är som får mig att må dåligt, det är personerna som hackar på mig, eller rent ut sagt trycker ner mig. Jag vet att när jag väl blir glad, blir jag riktigt glad. Det är en sån härlig känsla, känns som jag går på moln och leendet finns till där för alla. När jag är glad kan jag krama vem som helst och skrattar åt allt möjligt. Jag tror jag har varit så glad en gång som jag minns nu, men då blev jag praktiskt taget ner tryckt i mina skor. Då dög det verkligen inte att jag var glad. Hur ska jag veta när det duger och inte duger ? Varför får jag aldrig vara glad när jag vill vara det? jag ska alltid vara det när det duger.
Jag väljer inte direkt när jag är på bra humör, det bara kommer. Men när jag väl är på bra humör är det inte lätt att få bort det. Men nicke lyckades. Det var inte första gången. Men nu får vi se om det blir bättre, nu får jag klara mig själv, stå ensam. Ska försöka att inte låta någon trycka ner mig, det är lättare sagt än gjort. Men jag orkar inte mer, jag är den jag är. Duger jag inte så fine, låt mig vara då.
Jag vill bara vara retsamma, glada, fnissiga cassi. Men jag vet inte när jag är det igen, men jag vill inte behöva kämpa för mycket. Jag vill inte att jag ska bli besviken igen..
