lyckligflicka

det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker, och hur mycket jag än tycker att jag har lyckats. det är alltd någon som grusar mitt glada humör, det är inte ofta jag tycker att jag har lyckats. nästan aldrig men sen är det någon som säger något om att det kunde blivit bättre och då kommer ångesten tillbaka, den som finns där i magen hela tiden. som kommer upp varje gång jag ser bilder på chamir, eller ens en tanke kommer upp (vilket händer jämt), den ångesten som kommer upp så fort jag går in i mitt rum, jag blir sur på min hund eller kollar på mina arbeten som jag ligger efter med. det är så himla jobbigt att jag inte orkar ta tag i skiten.. jag får ångest för att jag inte kommer att rida på en månad nu under jul, jag får ångest för att jag inte vågar åka och hälsa på min bebis. det känns som han har glömt mig och det gör mig rädd. jag vill vara stark och modig och bara kunna tro på mig själv, men det kan jag inte . :/ och varför skulle någon annan tro påå mig när inte ens jag gör det ? det kommer ju aldrig att hända, det är såå himla jobbigt att ha all den här ångesten i min kropp och det händer oftare och oftare att gråten kommer och sätter sig i halsen och även att den rinner över. det gör mig rädd, komemr jag nånsin att klara det här och komma över det här? att få ångest över allting är verkligen inte roligt.

känner mig ur löjlig, men det måste komma ut.
- annars kokar jag nog över